One. Two. One. Two. Three. Is this ting still on?
 
Ja tydligen. Oh, vad det glädjer mig. Det kan vara dags att väcka liv i denna plattform igen.
Få forma mina melodier till både sång och lyrik igen. Det kommer förhoppningsvis bli mer regelbundet än tidigare, men givetvis kan inga garantier ges.
Ska i ärlighetens namn tillstå att mitt skapande sinne får effektivast vingar i sorgetillstånd.
Poesin och bokstäverna tenderar tveka mer i lyckliga tillstånd.
 
Men det är vad det är. Blir vad det blir. Man gör det till sitt eget. Andra får därefter måla sina individuella bilder efter eget tycke.
Recensera inombords.
Det är ändå ord som förhoppningsvis skapar nån sorts känslor. Nån sorts reaktion. Eller inte.
 
Ni är hjärtligt välkomna!
 
Orden och mina minnen är allting jag egentligen har kvar i dagsläget.
Allt annat är borta.
Bortblåst. Sönder. Färdigt. Trasigt. Uttröttad. Utmattad. Tomt. Orkeslöst. Viljelöst.
Det är spridet för vinden till en annan bättre plats. Till den platsen där vi egentligen borde vara.
För jag har torkat mina tårar. Lagat hjärtat. Gått förbli alla platser. Vänt och vridit på allt vi gjort och sagt.
 
Hur kan du fortfarande förneka mig efter detta?
Det är för mig en gåta.
Eller, egentligen är det väl inte det i sanningens namn, men det borde förklaras med alla orsaker som du kan tänkas kunna ge.
Men människan är en synnerligen märklig varelse.
Fylld av stolthet. Fylld med magi. Med massvis med besynnerliga hemligheter.
Så hon vill sällan göra det allra enklaste.
Hon vill komplicera. Intrigera. Dramatisera. Skrika, klösas och rivas.
Eller, och detta smärtar som värst, göra ingetdera. Bara gå från verbala uttryck till total tystnad.
Du sitter där med ryggen vänd emot mig och armarna i kors.
Eller, du gör inte ens det, du sänder mig numer endast en våg av iskall luft. Och din röst som svarade varje gång jag ropade (och snabbt, raskt, glatt dessutom!) är nu på väg att totaltystna.
Och det värsta av allt är att jag får känslan av att du gör det utan någon som helst skam i kroppen.
Utan att blinka.
Utan någon som helst betänklighet.
Utan tårar.
Utan tankar.
Utan något dåligt samvete.
Utan reflektion.
Utan att se till din del i det hela.
 
Jag sörjer hur det utvecklade sig.
Hur kunde du gå från den mest verbala, sociala och öppna individ till det totalt rakt motsatta på sådan kort tid`? 
Önskar att historien nån gång kan ge mig ett svar på den frågan.
Det var inga höjda röster.
Inga svordomar.
Inget fysiskt obehagligt av någon som helst färg.
Ändå så blev det så här.
 
Och inga böner hjälper mig nu.
Inga sånger. Inga regndroppar. Inga varma kläder som ska skydda mot vinterkylan.
Barnens skratt är plåster på såren.
Men sen går jag hem, helt ensam. Till alla minnen, till bilden av dig, till de platser som  alltjämt hemsöks av din ande.
Det har inte gått en dag såvitt jag kan minnas där din ande inte svävat över mig.
Och alla förnuftiga, rationella medmänskliga röster skanderar givetvis " Släpp det där".
Ja, men ni är så välkomna in i mitt huvud för att se hur enkelt det är att bara göra i en handvändning.
 
Samtidigt är jag välsignad av alla minnen.
Jag minns än.
Jag minns broarna.
Jag minns gatorna. Stränderna. Alla torg.
Det som gladde. Det som sas. Det som inte sas.
Dörren som aldrig låstes.
Solen i sinnet. Och allting som delades.
 
En dag hoppas jag att du kan släppa din stolthet och i någon form finna vägen åter.
Det är inte svårare än att säga " Hej".
Jag tänker inte sitta fånge längre.
Jag tänker inte be om ursäkt i all evighet.
Jag tänker inte sona alla snedsteg nåt mer.
Jag tänker inte låta mig bli bestraffad för alla eventuella historiska obehagligheter du tycker dig nu uppleva på nytt.
Jag tänker inte bli slagpåse för din stolthet.
 
Fuck pride. Pride only hurts. It never helps.
 
Jag är glad för det skrivna språket. Jag är glad för oss. Jag är glad för de minnen du gav mig.
Så, säg mig, vad känner du?
 
 
Försöker känna efter.
Försöker känna känsel i kroppen.
Försöker finna kraften i allt det som är litet och vackert i livet. Och i allt det som är stort och icke greppbart.
Försöker orka några minuter i taget. Och sedan fylla på med energi för att sen kunna orka nån timme i sänder.
Tänker inte ömka längre. Tänker inte deltaga i någon cynisk destruktivitet.
 
Har ingen orsak beklaga. Det är så mycket runt om som är obegripligt. Men som ger perspektiv och får en inse att livet är ömt, värdefullt, skört och oerhört sårbart.
Man får försöka minnas vad det egentligen är som håller en igång. Försöka komma ihåg vem och vad som egentligen är en personligt värdefull.
 
Ska inte ljuga. Ska inte skönmåla.
I nuläget orkar kanske inte kroppen det där man orkade bara för 1, 5 eller 10 år sedan. Just nu alltså.
Och det är okej. Vi måste alla tillåta oss få vara svaga, sköra, sårbara och ängsliga någon gång ibland.
 
För så här synes saken i mina ögon:
 
Musiken kommer alltid sjunga.
Träden kommer alltid kläs med färggladhet.
Fåglarna kommer alltid kvittra om våren/sommaren/senhösten.
Barnen kommer alltid skratta.
Poeten kommer alltid skriva.
Det kommer en dag i morgon.
Piano kommer alltid spela.
Regnet kommer drippdroppa ned över alla blöta och trasiga själar.
 
Och nu då?
Nu fortsätter vi.
Kanske lite skadeskjutna.
Kanske en smula apatiska.
Kanske en aning mer beslutsamma.
Kanske glada.
Kanske arga.
Kanske ledsna.
Kanske med trasiga hjärtan som aldrig igen kommer bli desamma igen.
 
Men, vet ni vad?
 
Vi fortsätter. Vi sjunger. Vi står upp. Vi tar igen oss för att sedan vara ännu bättre versioner av oss själva.
Vi älskar. Vi kramas. Vi funderar. Vi ängslas. Vi lever för allt vad tygen håller, helt enkelt.
 
DET händer nu.